EMMA, JAG ÄLSKAR DIG.

Camilla

2010-04-12 | 22:32:52

Mitt allt mitt liv min ängel. Jag saknar dig. Jag saknar dig så att det ibland gör ont.

Ibland tänker jag att jag är skyldig dig livet, för att du räddade mig den där vintern. För att du lät mig krypa upp i din famn och för att du höll mitt huvud högt. För att du var mina tankar, min talan och mitt förnuft under den tiden jag tappat dem. För att mina tårar alltid fick lämna spår på din tröja och för att jag slapp avsluta mina meningar när jag inte kunde andas.

Jag förmodar att jag aldrig någonsin kommer att kunna betala tillbaka de stunderna, de momenten och sekvenserna av mitt liv. Aldrig har jag träffat någon så lik mig själv som samtidigt är den största motsatsen jag kan komma från mig själv. Och när vi möttes där, i hörnet utav Västermalmsgallerian, och jag gick med skakiga steg log du uppmuntrande, som för att säga - du klarar det här. Fast än att vi inte ens hade mött varandra förut.

Jag har alrig stått med likgiltighet inför dig, heller aldrig hat, sorg eller missnöje. Jag vill inte minnas att vi någonsin bråkat eller varit osams. Som att vi smälter samman i tankar och tomrum. Som att sitta tyst i en timme utan konversation, med varje problem löst när jag går fär ifrån. Och jag förstår inte hur i hela världen jag förstår att det är du som skriver, när det är fyra ord i en mening utan avsändare. Citty.
---
Älskade, älskade Emma.