SOM OM VI ENS VORE AV DENNA VÄRLD

Ni undrar så mycket. Och en sak ska ni veta: Jag funderar lika mycket över
mitt liv som ni kanske gör ibland. Och bloggen är nog mer ett hjälpmedel
än en syssla för min del, annars skulle jag aldrig komma ihåg vad jag gjorde ens igår.
Minnet fallerade någonstans på vägen och fråga mig inte vart.
Kroniskt påtänd på låtsas tack vare min dekadenta existens skulle jag gissa.
En sak vet jag i alla fall. Jag vet vem jag är och jag vet vad jag gör här.

Jag hugger till snabbare än jag säger den smöriga standardrepliken
you had me at hello och jag beter mig ibland som att världen är bygd av jell-o.
Jag viker mig aldrig och jag ser alltid till motivet före själva handlingen.
Jag står för att jag dricker Coca-Cola till frukost ibland och jag inleder nästan
varje fredag med en halvljummen 3,5a från kiosken nere vid tunnelbanan.
Jag står även för att jag är otroligt fåfäng och ibland till och med lever mig
in i varje steg jag tar. För att allt som inte är äkta och påtagligt är ett spel.
Och för att jag har hela mitt liv ansett att det är lättare att spela teater
än att vara sig själv, och avfärdar ofta konversationer i form av
kvicka sarkastiska repliker, på gott och ont.

Det är bara jag. Och jag är bara glad att andra människor
står ut med mig eller i alla fall låtsas, för det kommer för min del
alltid vara den största gåtan.

Ni vet vilka ni är, och om ni faller så står jag under och låter mitt eget
skelett krossas mot avgrunden bara för att rädda ert skinn.
Som om vi ens vore av denna värld.